Rickard Eriksson

Detta blogginlägg kommer att röra sig i den existensiella sfären. Ni är härmed varnade.

Under mitt sista år på Personalvetarprogrammet på Högskolan Väst deltog vi avgående elever i en studie om studenters uppfattningar om hur det var att läsa psykologi. Fokusgrupper, enkäter och gruppsamtal med lärare som moderatorer genomfördes. Jag kommer så väl ihåg att vi studenter under och efter dessa samtal vid flertal tillfällen nämnde att världen i någon form omvandlades under studierna. Självklart går världen sin gilla gång, och skulle gjort så även utan psykologistudier, men studierna hade också medfört att tillvaron fick en ny dimension. Att läsa psykologi var mer än att tillskansa sig fakta. Det var att hela tiden testa, ompröva och fundera kring sig själv, sina upplevelser och sin egen omfattning av omvärlden jämte det som i litteraturen sas om världen som helhet.

Parallellt med den ovan nämnda undersökning läste vi bland annat vetenskapsmetodik. Akademisk vetenskapsmetodik är för den oinvigde otroligt omotiverat för den jobbhungrige, verklighetstörstande och nyfikne studenten. Jag å min sida kände detta. Men jag kände även att ovanstående princip gällde även denna kunskap. För mig var det ofrånkomligt att ifrågasätta mina egna historier när vi läste om narrativets makt för individen eller mitt eget bemötande hos någon som påstod sig känna en enorm smärta (Smärta är ett av de begrepp som rent logiskt inte går att mäta på någon numerisk skala).

Om då även denna kunskap påverkade mig som person, och utbildning i synnerhet påverkade mitt förhållningssätt, borde inte den då i logikens namn ha en förankring i verkligheten eller för att vara mer specifik, i arbetslivet?

Jag skrev den 6:e november om ödmjukhet. Med det menade jag att med den kunskap, den insikt och infallsvinkel som mina studier gett mig kan jag inte förhålla mig på något annat sätt än ödmjukt till andra människor. Ändå upplever jag inget sug på arbetsmarknaden efter något som liknar den människosynen. Det närmsta jag kommit detta i en annons eller intervju är att arbetsgivaren önskar sig ett ”vänligt väsen”. Vad detta har för innebörd i vilka beteenden jag önskas excellera i på arbetsplatsen är för mig högst oklart.

Har då denna personliga utveckling något värde för mig, eller är de bara en bieffekt från tre otroligt intressanta år innehållandes medikamenter i form av kunskap?

För mig som nyexaminerad personalvetare upplever jag det som jag funnit en skinande skatt, en existentiell nyckel som jag inte vet hur jag ska använda ute i ”verkligheten”.

För våra lärare var resultatet på undersökningen något oväntat. Visst var de medvetna om att utbildningen påverkade studenterna, men inte i den grad som vi berättade.

Förstå mig rätt. Jag skulle välja psykologi som mitt studieämne 11 gånger av 10 om jag fick valet igen. Men jag måste drista mig att fråga: vad är det jag har investerat tre års studielån i? I en HR-karriär utan förmåga att ta tillvara på min ödmjukhet? I en livssyn som inte kommer kunna gå att jämka med mina karriärplaner? Eller finns det en plats för medmänsklighet, medmänsklig nyfikenhet och en respekt för varandras berättelser i vårt kära HR-yrke?

Okej, jag erkänner.

Jag trivs inte riktigt i min nuvarande anställning. Den stimulerar mig inte.

Men, livet är inte en dans på rosor. Jobb är inte en ström av happyface-dagar. Det går dock att lära sig något av alla positioner man befinner sig i livet. Nedan följer några reflektioner jag gjort som administratör.

1. Det går inte att underskatta kontextens påverkan av beteende. Självklart påverkar den i realtid, alltså när individen befinner sig i kontexten, men det intressanta är att den även påverkar när individen befinner sig i annan kontext. Hur förklarar jag annars att medlemmar i klass X, där klimatet är tufft och individer som på nått sätt står ut alltid får ta skit, pratar mycket tystare i kommunikation med mig, än i klass Y där stämningen är respektfull? Hur förklaras annars att individer som hänger mycket i skolans korridorer har ett tydligare kroppsspråk än dem som befinner sig i avskiljda programspecifika uppehållsrum?

2. Dagens svenska skola är i världsklass. Tyvärr är den av världsklass i något som inte behövs. Fortfarande produceras elevkullar som med jämn ström ska kunna tillgodose ett svenskt industrisamhälle. Problemet är, med undantag för vissa praktiska yrken, att sverige inte behöver arbetskraft för att understödja industrin. Vi behöver en arbetskraft som kan understödja kunskapsarbeten. Vi behöver inte veta fakta, vi behöver lära oss att sålla, sammanställa och analysera information. Har du tänkt på detta Jan Björklund, eller är du också kvar i gamla spår?

3. Det är ytterst tillfredsställande att göra meningsfulla aktiviteter för andra människor. Det är skrämmande otillfredsställande att inte ha autonomin att kunna ta beslut om aktiviteter för att anpassa sina aktiviteter till att tillfredsställa de samma.

Nu har jag agiterat tillräckligt för denna lördag!

Ha en trevlig helg.

//

Rickard Eriksson.

En av de mest närvarande medieformerna i mitt liv just nu är musik. Jag lyssnar på musik när jag vill varva ner, jag lyssnar på musik när jag vill bli upp-peppad och när jag vill accentuera en viss stämning. So long, nothings odd. Jag har dock, till mina kolleger i det äldre klientelets förtret, även vanan att lyssna på musik när jag arbetar. Långt om länge har jag haft svårt att försvara det beteendet för mina äldre kollegors invändningar. Anledning till att jag gör det har alltid varit för att jag “kännt” mig mer effektiv.

Märkligt är också att olika sorters arbeten för min del kräver olika musik. När jag behöver skapa långa välformulerade förklaringar, rapporter och funderingar är det bara klassisk musik som gäller. Chopin, Bach, Grieg har en stimulerande funktion på mitt ordsinne och helhetstänk. När jag söker information och sammanställer fungerar Lars Gullin, en gammal jazzlegend bäst. När rutinsysslor skall skötas effektiviserar Timo Räisinen och annan hetsig tvåtaktsmusik min arbetslust.

Långt om länge har jag alltså funderat på varför de olika musikstilarna stimulerar olika arbetsuppgifter.

Idag hittade jag en presentation på den eminenta kunskapskällan Ted.com om just i vilka omständigheter som stimulerar arbete.

Länken till klippet hittar ni här

I praktiken säger Jason Fried i denna video att arbete sker när vi får sitta själva, göra det vi gör ordentligt och inte störas av möten, telefonsamtal osv.

Vad har det då att göra med mina preferenser av musik när jag arbetar? Jag vill tro att det kan ha att göra med hur musiken är konstruerad. Chopin, Bach och Grieg har alla den egenskapen att deras musik inte känns som udda beståndsdelar sammansatta utan som en helhet. Variationsrikt, måhända men ändock en helhet. Dessutom är styckena relativt långa, relativt diffusa för ett otränat öra och lätta att välja bort i perceptionen. För komplicerade arbetsuppgifter, formuleringar kan det vara så att musiken blir mitt bakgrundssorl (istället för kontorets telfonsamtal, tangentknapprande) men utan att innehålla den kantiga lyriken, disten,det häftiga  rock n´roll-vrålet som bryter och får min hjärna att bli ofokuserad som återfinns i poppigare musik.

Samtidigt har kanske Timo, och andra fantastiska tvåtaktsmagiker, förmågan att bryta igenom tristessen som repetetiva arb.uppgifter skapar och förmå mig att färdigställa även tråkiga arbetsuppgifter.

Kanske är jag som gen y:are både skadad och välsignad att kunna leva i en informationstät, mediakonsumerande men framförallt koncentrationskrävande omvärld.

För de som är intresserade kommer här spotifylänkar till mina mest frekventa arbets-playlists:

Klassiska Klassiker

tvåtaktsskräp

Vamp

Swing

En av de viktigaste lärdomarna jag fick under mina tre år på högskola var hur jag som sakkunnig skulle förhålla mig till min och ändras kunskap. Jag lärde mig att det är ofrånkomligt att tycka olika i frågor, men också värdet av de olika infallsvinklarna som lett till oenigheten. Detta ledde mig fram till att vara stolt för det jag kan, vet och lärt mig, men också att vara ödmjuk inför andras tankar.

I arbetslivet upplever jag motsatsen. I skolans värld, där jag jobbar nu, primeras envetenhet och egna starka åsikter är grundinställningen. Var finns kollaborativitet och dialog, ironiskt nog grundförutsättningen för kunskapsbygge?

Har jag blivit utbildad till ödmjuk i en icke-ödmjuk verklighet?

På senare tid har det från flera håll uttryckts en stor frustration över att erfarenhetskraven i tjänster med beteendevetarkvalifikationer är så hög att det helt enkelt inte finns någon marknad för nyexaminerade.

Josefine Hansson drar till och med parallellen att avståndstagandet från, inom skrået oerfarna, beteendevetare liknar det avståndstagande som gjordes mot spetälska. Hennes inlägg hittar du här.

Med tanke på den växande frustration som finns hos de många nyexaminerade beteendevetarna funderar jag på om vi inte snart kommer komma till det läget där vi arbetstagare måste se det första trevande halvåret inom vårt gebit som en del av en investering, istället för att försöka få andra och investera i det.

Hur många skulle kunna tänka sig att ta lån för att kunna arbeta avgiftsfritt sitt första halvår inom HR-branschen?

Det låter kanske absurt, men ett halvår utan kvalificerat arbete är också en ekonomisk förlust.

Jag har under veckan varit på intervjuer för arbete på vitt skilda arbetsplatser. En sak har dock varit en gemensam nämnare, och det är det stora antalet personer som är med under intervjun.

I min värld handlar ett intervjutillfälle om att samla och dela information från och med sin kandidat. Betyder flera ögon mer (och bättre) data? Självklart ser fler ögon mer, fler öron har större chans att snappa upp nyanser i röstläge och intervjuledarna kan med sina olika bakgrunder täcka in en bättre bild av det som kandidaten säger. Kanske täcker intervjudeltagarna in olika delar av de beteenden och kompetenser som önskas? Även om detta låter rimligt får en intervjusituation som innefattar mer än två individer mig att fundera kring vad detta betyder för hur jag som kandidat framstår.

Eftersom jag är skolad i (och antagligen skadad av) gruppdynamik ligger det nära till hands och undra om intervjuledare, informationssamlare och beslutstagare väger in faktumet att deras antal och deras interna dynamik faktiskt påverkar inte bara vad som sägs, utan också hur det sägs. Om ni läsare själv tänker er in i att försöka att bekräfta upp till fem (!) personers nyfikenhet samtidigt, så är jag övertygad att ni snabbt når insikten att det som sägs blir annorlunda än i en tvåpersonsdialog. Bör materialet bedömmas och analyseras utifrån gruppens sammansättning? Hur bedömmer man information från en kandidat där gruppsammansättningen under inteervjun inte varit densamma?

Min upplevelse är att väldigt få rekryterande chefer arbetar medvetet med det här slaget av cybernetik . Jag tror att en intervju SKA vara ett forum för gediget informationssökande, men all information måste bedömas och kritiskt granskas.

I DN den tredje augusti (Länk) rapporterar Marianne Dalos att upp till en tredjedel av de som har intentionen att söka ett jobb men möts av ett långt och krångligt webformulär avbryter sin ansökningsprocess.

Jag har hört mycket sägas om dessa webformulär och deras funktion. En del hävdar att de sållar bort kandidater som ändå inte är tillräckligt intresserade, några andra hävdar att de sparar så mycket tid för rekryteraren att kandidatspillet är överkomligt.

Jag blev i dagarna själv uppmanad att registrera mig i ett teknikföretags CV-databas. Det enda problemet var att systemet inte fungerade och mina väl formulerade svar försvann ut i cyberströmmen i samma sekund som jag tryckte på knappen för att komma vidare. Det finns inget mer nedslående än att veta att allt arbete nu är oåterkalleligt borta. Vem vet, där kanske min och deras chans till en riktigt hygglig anställningsdeal rann ut i sanden. (Okej, jag kommer försöka imorgon igen, men jag hoppas ni förstår min poäng)

Jag anser såhär:
Poängen med webformulär som jag ser det är att få mycket information koncentrerat på ett standardiserat vis, så att det är jämförbart mot en kravspecifikation företagen förhoppningsvis knåpat ihop.
En tidssparande åtgärd, Javisst.
Men vilka är det som företagen tappar? Å ena sidan kan man säga att de är dem med dålig stubin, dålig karaktär eller tålamod. Å andra sidan dem som inte nödvändigtvis behöver jobbet, utan tänkte söka det som ett nytt steg i karriären. Vilken förlust är störst? Att göra ansökan enkel och få fler kandidater med en oattraktiv personlighet eller göra den krångligare och få färre kandidater med erfarenhet och nystartspotential?
Jag tror ni kan gissa var jag lägger min röst.

—

Verkligheten.

Den slår mot en som hårt piskade vågor mot en stenbrygga.

För två månader sen var tre år av studier slut. På sluttampen skrev jag en C-uppsats med allt vad det innebar, en utläggning av samlad kunskap och en kulmeln av tre års hårt studiearbete. Men det som väntade efter examenshögtiderna var långt ifrån någon upptining.

I ett videoklipp på youtube (Länk) gör en av medförfattarna här på HR-sveriges blogg, Johannes Sundlo, en smärtsam poäng till oss nyexaminerade akademiker. Bara i Västra Götaland utbildas 200 personalvetare per år för att fylla ett behov på 10 jobb. Lägg till de som examineras tidigare år så ökar den siffran vidare. Konkurrensen är med andra ord mycket hård.

Att vara nyexaminerad och söka jobb är att ompröva sig själv och sina prioriteringar på daglig basis. Hur mycket kan jag offra för ett jobb? Hur mycket måste jag prioritera bort för att få in en fot på arbetsmarknaden? Hur ska jag framställa mig själv för arbetsmarknaden ska tycka att jag är intressant? Jag är, om ni inte förstått det, extremt hungrig på att jobba. Den mest uppenbara vägen att gå när ens professionella nätverksnoder kan räknas på fingrarna, är att söka jobb på den synliga arbetsmarknaden. AMS, Bemanningsföretag och you name it.

Hur ser arbetsgivarna på situationen då? De organisationer som annonserar ut jobb som är aktuella för en nyexaminerad ung personalvetare som jag, har hundratals sökande.

Stort urval? Ja.

Är det lätt att hitta rätt medarbetare? Nja. Hur ska det sållas för att hitta en ideal rekryt?

Hur ser idealrekrytering ut? I min värld är idealrekryteringen en process där arb. givare och arb. tagare gradvis öppnar sig för varandra och delar med sig av information som gör att en värdeskapande affär kan komma till skott. Utelämnas information från den ena eller andra parten kommer beslut tas på för lite information av någon part. Det bäddar för dåliga beslut. Ingen blir lycklig av dåliga beslut, allra minst ekonomiavdelningen.

Häri anser jag att många nyexaminerade arbetsökande, på grund av den rådande situationen med konkurrens och allt vad det innebär, inte delar med sig av den information de besitter om sig själva. Jag själv vet mycket väl att det ligger nära till hands att formulera personligt brev, CV etc. med halvsanningar för att om möjligt få vara med om att komma steget längre i rekryteringen. Men flera gånger har jag i sista stund ångrat mig. Ska jag verkligen lägga energi, engagemang och tanke på en dålig affär?

Jag inser att mina funderingar antagligen leder till att jag inte blir utvald så ofta som jag skulle vilja i rekryteringssammanhang. Jag antar också att mitt förhållningssätt är naivt. Men jag vet också att när arbetsintervjun väl kommer, då kan stå för det jag skrivit, sitta med rak rygg och presentera mig själv, och veta att jag, när jag äntligen får jobb, gör en bra affär.